Bilder på valaffischer med Magdalena Andersson och Ulf Kristersson.
Ett maktskifte kan vara när i Sverige. Bild: Anders Wiklund/TT

Joakim Broman: Sverige har inte råd med politisk stagnation

Hur man än vänder på det blir det ingen liberal drömregering. Men ett maktskifte måste till om de politiska låsningarna ska upphöra.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

På många sätt har det blivit en pest eller kolera-valrörelse för liberala väljare. Endera måste man följa med Annie Lööf (C) ut till vänsterkanten, med Magdalena Andersson (S) som statsminister och där liberala reformer ständigt kommer att urholkas av det övriga regeringsunderlaget. Januariavtalets parlamentariska strategi, att använda en högerlutande majoritet i riksdagen för att tvinga S in mot mitten, har fallit samman.

Den som istället satsar på högerblocket har också anledning att vara orolig och framför allt osäker. Sverigedemokraterna kanske blir största parti till höger, och även om inte SD kommer att ingå i en regering har både Moderaterna och Kristdemokraterna har uttryckt tveksamhet även kring Liberalernas roll. Något omfattande politiskt program för en högerregering finns inte färdigt, och det är vid sidan av åtstramad invandring svårt att veta vad SD konkret vill använda sitt inflytande till. Partiets förslag varierar från S-lik bidragspolitik (höjd a-kassa och garantipension) till hårdför högerpolitik (slopade straffrabatter och tårgasutrustade poliser) till rena vansinnigheter (indragna uppehållstillstånd för anhöriga till brottslingar). När SD för första gången ska medverka i en riktig förhandling går det inte att på förhand säga hur de prioriterar.

ANNONS

Man har åtminstone en energipolitik som tar avstamp i verkligheten snarare än i ideologin

Att denna osäkerhet är obehaglig för mittenväljare är inte konstigt. Men det är också sant att försöken att isolera SD inte bara misslyckats utan också lett till stora krumbukter som i sin tur inneburit avstannat reformarbete inom mycket viktiga områden. Ett försök att komma ur låsningarna och bilda en borgerlig regering behövs. Det är inte givet att borgerligheten SD-samarbetet kommer att fungera långsiktigt, men det är inte ett alternativ att inte försöka. I det sammanhanget är det bättre om det dessutom finns en vakthund i form av Liberalerna, som har en tradition av att värna samvetsfrågorna.

Det finns också andra skäl att rösta för ett maktskifte de kommande veckorna. Det främsta är Socialdemokraternas misslyckanden. Det är svårt att peka på ett enda politiskt område som rört sig i rätt riktning under de senaste åtta åren. På en del håll – som på energiområdet – är misstagen så stora att situationen urartat. På andra håll är det snarare politisk stagnation som är problemet. Inte mycket har hänt på skatteområdet eller med skolan, trots stora behov av reformer. Arbetslösheten är hög, särskilt inom vissa utsatta grupper, trots att S-regeringen 2014 lovade EU:s lägsta arbetslöshet till 2020. Regeringen famlar sig fram i att försöka bekämpa gängkriminaliteten.

ANNONS

Då har man inte ens nämnt de ständiga regeringskriserna, som i grunden har samma orsak: Socialdemokraterna har klängt sig fast vid makten utan att ha en politisk inriktning och utan att säkra en majoritet för den. Högerblocket må vara förknippat med osäkerhet, men man har åtminstone en energipolitik som tar avstamp i verkligheten snarare än i ideologin, gemensamma idéer om hur rättspolitiken ska svängas om och någorlunda samsyn om en stärkt arbetslinje. Det blir knappast en drömregering för en liberal väljare, men när man ser till alternativet – fortsatt villervalla och avstannat reformarbete – räcker det faktiskt ganska långt.

ANNONS