Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/38

Artisternas andra hem

I en liten vik på norra Orust ligger Slussens pensionat, en av landets mest omtalade och mytomspunna konsertlokaler. Och det är inte bara publiken som vallfärdar dit – för många artister är det som ett andra hem. Men vad är hemligheten? Vi åkte dit för att ta reda på det – och fann att blodspår, en kvaddad bil och gamla progglegendarer var del av förklaringen.

– Jag var lugn som en filbunke tills Robert gick upp och pratade. Då blev jag skitnervös.
Timo Räisänen har precis blivit påannonserad upp på scenen, och hälsar glatt på publiken med en halvakustisk gitarr hängandes runt halsen. Scenen i det här fallet är egentligen inte mer än en golvyta avsatt för artisterna, och publiken sitter inte mer än en armlängds avstånd bort.

Den här kvällen är stället mer eller mindre fullsatt, och från alla håll riktas förväntansfulla blickar mot Timo Räisänen. Men han är inte så nervös som han först gav sken av, avslöjar han för publiken.

– Nej, så farligt är det inte. Jag överdriver lite för showens skull, säger han.

Och är det något spelställe där Timo Räisänen borde känna sig som hemma, är det här på Slussens pensionat.  I nio år har han utgjort en stående punkt på programmet, och det har han inga planer på att sluta med. 

Men Timo är inte den enda artisten som håller Slussens pensionat högre än andra konsertlokaler. Daniel Lemma, Mikael Wiehe och Caroline af Ugglas är andra artister som också återkommer gång på gång. 

Att stället är populärt även hos publiken blir då nästan överflödigt att nämna. Frågan är istället vad som är orsaken bakom pensionatets ikoniska och närmast mytiska status. 

Helt enkelt: Vad är det som gör Slussens pensionat så speciellt?

"En enda felsägning på 60-talet, sedan följde det med"

För att ta reda på det begav vi oss dit en iskall dag i mitten på april. Närmare bestämt på långfredagen, då vintern just bestämt sig för att straffa dem som trodde att våren nu hade kommit för att stanna. Den här dagen blåser det isande vindar rakt in mot Slussen, det lilla samhälle som annars ligger väl skyddat från vädrets makter längst in i en vik på norra Orust.

"Bigg-less hette de, från England!"

Men så är de här minusgraderna mitt i april också ett undantag från regeln. För här är det "alltid” mellan 25 och 28 grader, menar Robert Sohlberg, en av grundarna av Slussens pensionat.

För de flesta är han mer känd som ”Biggles”, ett smeknamn som uttalas "bigg-less" och inte har något med det fiktiva flygaresset att göra. Snarare har det sitt ursprung i att Robert missuppfattat namnet på popgruppen Beatles, när han som barn fick se de brittiska storheterna på svensk tv för första gången. Han blev helt begeistrad, berättar hustrun Vibs Sohlberg. 

– Han kom till skolan nästa dag då. "Såg ni på tv igår, hörde ni bandet? Bigg-less hette de, från England!", säger hon med ett stort skratt.

– Det var en enda felsägning på 60-talet, sedan följde det med. Han blev ju lite retad för det.

När vi träffar Robert och Vibs i entrén till pensionatet är det svårt att förstå hur mycket som har förändrats här under de 30 år de varit verksamma. Första året lagade Robert maten på en vanlig hushållsspis medan en höggravid Vibs serverade gästerna. Disken fick de sedan sköta för hand och vid större tillställningar var de tvungna att låna porslin och bestick från grannarna. 

Startkapitalet var 5 000 kronor i lånade pengar – som gick åt redan innan de tagit emot sina första gäster.

– Då åkte Robert och handlade upp alla pengarna. Han köpte mat, knivar och kastruller, och sedan var alla pengarna slut! berättar Vibs om mannens tilltag, som gav henne ”svår ångest”.

– Men det är så man måste göra, pengarna var ju där i maten, i förrådet. Man fick ju se det så.

Den allra första bjudningen hölls på midsommarafton 1987. I linje med att de gjorde allt annat själva stod de även för underhållningen den kvällen.

– Här stod vi och spelade, och så hade vi två långbord här, säger Robert och pekar där vi står i kylan alldeles utanför entrén.

"... den var mos."

Även här fick de hålla till godo med vad de hade. Som ljudanläggning hade de en ensam gitarrförstärkare, en Fender Super Reverb, där sång, bas och keyboard fick samsas om utrymmet. 

Men att få fram sittplatser till gästerna var en större utmaning.

– Jag hade fått tag på två så här tjocka ekplankor, säger Robert och måttar med fingrarna. Då hade jag en gammal Volvo 240 med takräcken, så jag var i Lyr och hämtade dem. Och när jag kom fram hit till Slussen så satt jag så här, säger han och illustrerar hur han fick sitta framåtlutad i förarsätet. 

Vikten av de massiva ekplankorna hade nämligen tyngt ner hela biltaket.

Då var den bilen inte så mycket att ha sedan?

– Nej, den var mos. Men den var mos redan innan. Det var en gammal och skruttig bil.

Atmosfären, intimiteten och stämningen

Sedan dess har en hel del hänt med den gamla konservfabriken från tidigt 1900-tal. Restaurangbyggnaden är utökad med en farstu och en inglasad veranda som går ut över vattnet, och numera hör också ett flertal gäststugor till pensionatet.

Till hösten ska de dessutom öppna en mindre restaurang i hamnområdet på Slussen, berättar Vibs. Det blir första gången under de 30 åren som de har en kontinuerlig verksamhet under vinterhalvåret.

Men även under sommaren spelar maten en viktig roll i hela upplevelsen på Slussens pensionat, får vi veta.

– Det här är kummel med vit sparris, ramslök och ramslöksemulsion, förklarar köksmästaren Pär Ringström samtidigt som han kompletterar uppläggningen med tre oskalade men perfekt släta potatisar.

I det begränsade utrymmet kryssar personalen mellan varandra med farligt små marginaler. Men trots att det är säsongspremiär flyter arbetet på utan incidenter.

– Det här är första servicen på länge, så man är lite skakig, säger Pär Ringström. Men det är roligt!

Ute på det som ägarna kallar verandan, där gästerna sitter ovanför vattnet med utsikt mot fastlandet, sitter de två paren Almgren och Jenefeldt och väntar på sin mat.
De har alla varit här flera gånger tidigare, och för Svante och Annika Jenefeldt är det särskilt Timo Räisänen som lockar. Men de skulle också kunna tänka sig att se en annan artist här, för det är något visst med Slussens pensionat, tillstyrker de.

När vi frågar vad det är som gör stället så speciellt, får vi till svar att det är atmosfären, intimiteten och stämningen – liksom det faktum att maten är väldigt god.

Annika Jenefeldt sammanfattar deras analys.

– Jag tror det är att Slussen är litet ställe och det är bra musik, det är det som är grejen. Du kommer väldigt nära musiken. Och du får en helhet med god mat och bra musik, säger hon.

Att pensionatet är omtalat är också något de kan bekräfta.

– Alla vi pratar med som inte varit här säger, ”åh, dit vill vi också följa med!”. Det är ändå känt och har ett bra rykte, säger Svante Jenefeldt.

På samma sätt är det bland dem som uppträder på pensionatet. På väggarna inne i restaurangen hänger dussintals porträtt av mer eller mindre namnkunniga artister. Där syns Tityo, José González, Miriam Bryant och Mikael Wiehe, för att bara nämna några. Den sistnämnde hör till dem som gjort återkommande spelningar på pensionatet

– Det här är ett hajpat ställe bland artisterna, säger Timo Räisänen när vi slagit oss ner för en intervju en stund innan han ska upp på scen. Jag kommer ihåg när jag berättade för Fredrik Sandsten, trummisen i The Soundtrack of Our Lives, att jag skulle hit första gången. Och han bara, ”fan vad grymt. Det är så jävla bra”. Det finns verkligen en sådan känsla bland artister, att det här är ett ställe som man vill komma till. Och dels så är det ju grymt, men sen så finns det en hajp som ökar på den känslan att det här är ett ställe som man ska spela på. 

En av förklaringarna till att det lilla pensionatet på norra Orust från kunnat locka till sig så stora namn är att Robert själv är musiker, och att han när det begav sig var bekant med många av de stora namnen inom den svenska proggscenen.

Framförallt var det Björn Afzelius som bidrog till att sätta Slussens pensionat på kartan, när han i början av 90-talet gav återkommande konserter där, berättar Vibs.

– Han var ju ett stort namn då, så det var väl då det blev fokus på pensionatet. Folk upptäckte oss utanför närmiljön om man säger så.

Men det fanns också andra dragplåster, som Sonya Hedenbratt, Ulf Dageby och Totta Näslund från musikscenen i Göteborg. Av de här fyra, inklusive Afzelius, är det bara Ulf Dageby som fortfarande lever.

– De betydde mycket, vi har dem att tacka för att vi fick igång den här musikverksamheten med så stora namn, säger Vibs.

"Intimitet kan man få på andra ställen"

Men att locka till sig kända artister är en sak. Att få dem att komma tillbaka, vissa av dem år efter år, är något annat.

Och få artister har spelat här lika mycket som Timo Räisänen. Sedan nio år tillbaka har han utgjort en stående punkt på programmet under den första helgen i september, vilket med hans egna ord gjort honom till något av en "institution” på pensionatet.

– Det är en stämning här som är helt olik något annat ställe. Intimitet kan man få på andra ställen, fast här är det en helt egen känsla. Jag försökte förklara det för dem som jag sitter och käkar middag med, och jag tror det har att göra med att man sitter längst ute på en udde och att det blir lite en ”vi mot världen”-känsla. Sedan, just att det är familjeägt och att det är en väldigt speciell känsla hos ägarna och i personalen, det tror jag smittar av sig och spelar ganska stor roll i hela känslan också, för både artister och för publiken, säger han.

Att det finns en särskild stämning mellan ägarfamiljen och deras anställda behöver man inte ha ett sjätte sinne för att känna av, men utöver det syns det också "på pappret".
I köket står köksmästaren Pär Ringström och lagar mat sida vid sida med sin bror Peter Ringström. Och ny restaurangchef är Vibs och Roberts yngste son, 22-årige Julian Sohlberg, vars flickvän jobbar inom serveringen.

Parets två äldre barn, Benjamin och Isabella Sohlberg, är också de lika mycket en del av pensionatet, då de både vuxit upp och tjänstgjort här i olika roller. Det har även fyra av deras kusiner, berättar Vibs.

– Ett tag hade vi sju barn här i verksamheten. Det är lite kul.

De artister som spelar regelbundet på pensionatet får även de en personlig relation till familjen Sohlberg, såväl som till de anställda, berättar Timo Räisänen. 

– Det är många som återkommer som blir vänner med Biggles och Vibs.

Är du en av dem?

– O ja. Vi är goda vänner.

"det är så långt ifrån flummigt man kan komma."

Men att ett ställe är familjeägt och att det finns nära band till den egna personalen är dock inget som automatiskt garanterar en bra upplevelse för publiken. Robert Sohlberg understryker att det också ligger ett gediget arbete bakom.

– Alla delar är lika viktiga. Det är inte bara publiken, det är inte bara vi som jobbar, utan det är allt sammantaget som bildar en enhet, där musiken är en lika stor del, säger han. Det är väl det som är nyckeln till det hela. Att du inte får negligera någon eller något.

Inget lämnas åt slumpen?

– Nej, faktiskt inte. Man kan tro många gånger att det är så här, att det är flummigt. Det är det definitivt inte, det är så långt ifrån flummigt man kan komma. Utan det är en jävla ordning och reda på allting.

Men inte heller det är något som gör Slussens pensionat är unikt. Och det finns många som tagit efter deras koncept, konstaterar Timo Räisänen.

– Ett sådant här ställe har jättemånga copycats. Och det ligger ju väldigt rätt i tiden att göra så här, att ha lite färre gäster och erbjuda ett paket av upplevelser. Så det har ju poppat upp sådana här ställen överallt. Och det är grymt, som artist så är det ju fantastiskt att det har det.

Om man tänker på förutsättningarna för själva spelningen, alltså scenen, ljudet och sådana här saker, hur är de?

– Ja, den grejen är också väldigt intressant. Den spelar också väldigt mycket in för stämningen här. För när man får till det – när man verkligen, verkligen får till det här, då spelar ljudet en väldigt stor roll, säger Timo Räisänen.

 – Det här blir väldigt svårt att förklara, men det är inte världens bästa ljud här, fortsätter han. Men det är väldigt på riktigt, väldigt analogt, väldigt mänskligt. Teknisk briljans kan vara gött, för det är avslappnande. Men om allting är kännbart analogt och mänskligt, så finns det en viss … säger han och stannar upp.

Kan man säga att det är mer organiskt?

– Det kan man absolut göra, men jag vill förklara det lite längre än så. Som lyssnare förstår man nästan varför det låter som det gör. Det är liksom en förstärkare som förstärker sången och så är det en gitarrförstärkare som gitarren låter ur. Och så är det bara det. Det finns inget förskönande. 

En sådan ljudbild kan samtidigt vara svår att hantera, menar artisten, eftersom den inte ger något skydd att gömma sig bakom. 

– Men när man får till det, då blir liksom kontakten mellan artisten och publiken så otroligt skör och fin, och nära. 

– Jag skulle inte vilja spela på ett annat ställe med samma ljudförutsättningar som det är här, för det blir inte automatiskt så skönt och så nära. Utan då blir det bara naket, och bara avslöjande. Ibland vill man ha det där fluffet som döljer finnarna i rösten, säger Timo Räisänen med ett skratt. 

Hur länge kommer du fortsätta spela här?

– Jag ser väl ingen ände på det. Tills jag gör bort mig tillräckligt. När de säger att ”nu får det fan vara nog!” Nej, men jag tror att det skulle vara svårt för mig att skippa ett år alltså. Det är en sådan stark tradition för mig, det skulle kännas väldigt konstigt att inte åka hit. När barnen precis har börjat skolan, då tar man första helgen här. Det är jäkligt nice alltså.

"Ursäkta mig att det är så mycket blod här"

När Timo Räisänen en dryg halvtimma efter att vi avslutat intervjun intar scenen får vi själva känna på den där magin som alla pratar om. Förmodligen kan den bara uppstå i en konsertlokal där alla känner sig som hemma – personalen är som en enda stor familj, artisten en vän på besök och för publiken är restaurangen lite som ett stort vardagsrum.
Den familjära känslan förstärks när Timo Räisänen halvvägs in i första set ropar efter ett plåster. Då rycker restaurangchefen, 22-årige Julian Sohlberg in.

– Tack till Julle! Vi skojade tidigare om att jag skulle ha känt honom sedan han var så liten, säger artisten och håller upp handen strax ovanför midjan. Men så kom jag på att jag har känt honom sedan han var så liten.

Med det sönderspelade fingret omplåstrat kan konserten fortsätta igen. Och för publiken är närheten till artisten högst påtaglig den här kvällen.

– Ursäkta mig att det är så mycket blod här, säger Timo Räisänen till en kvinna som sitter mindre än en meter bort.

– Det är på riktigt i alla fall.