Peter är siste polisen i sin släkt – här slutar historien

Farfar Fritiof vandrade Uddevallas gator med sina poliskängor. Pappa Allan också. Men när Peter Svernling lämnar sitt polisvapen på Lagerbergsgatan och packar ihop kontoret med utsikt över Margretegärdeparken, tar det slut. Med Peter Svernling är en epok över och blir historia, efter nästan exakt 100 år.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

Han tackar ja till intervjun genom att mejla tillbaka. Genom de få svarsmeningarna märks att han troligen hade tackat nej till intervjun, om han inte varit alldeles för nyfiken. Och så är han kanske lite smickrad över frågan.

När tid och plats ska bokas sitter han i möte. Han tror att det är "någon annan" som ringer, och därför svarar han. Berättar han uppriktigt.

Visar och vill ha respekt

Ryktet säger att han är en bra polis. Lätt att prata med. Lätt att ha att göra med. Att han ser varenda människa. Oavsett vilket liv människan har levt eller lever.

– Det är viktigt för mig, att respektera andra. Och ja, det gäller även de människor jag har att göra med genom jobbet. Busarna. Oavsett vad de har gjort så är de människor. Respekterar de mig, får de samma respekt tillbaka.

Slutvandrat för Peters del på Uddevallas gator och torg.
Slutvandrat för Peters del på Uddevallas gator och torg. Bild: Lasse Edwartz

Det lönar sig. Nyss var han nere på stan och skulle köpa fika. Stöter på en av "de där människorna", som dessutom visar sig bära runt på en kniv.

ANNONS

– Det blev inget dramatiskt alls. Jag tyckte att jag skulle få kniven av honom och det tyckte väl han också. Så jag fick den och en polispatrull slapp åka hit för den skull. Sådant där händer. Men det som är lite kul, är när jag och min fru går på stan och jag hälsar på de personer jag känner igen. Ibland frågar min fru efteråt vem det var som jag stannade och pratade lite med. Då brukar jag säga att "det är någon jag känner genom jobbet".

Och så skrattar han.

Låser in vapnet

När han sedan ska intervjuas dagen efter, på sitt kontor, kan han inte fort nog stega iväg för att lämna vapnet han burit under tiden han fotograferades ute på stan. Helst ville han slippa ta på sig vapnet och försökte lirka med fotografen att det kunde väl vara okej att bara plåta honom från midjan och uppåt. Men icke.

Så vapnet går han bort med där de förvaras och låser in.

– Jag är väl lite konstigt på det sättet, som både man och polis. Att jag inte tycker om vare sig vapen eller bilar. Det har jag aldrig gjort. Jag har aldrig behövt använda det heller, även om jag har dragit vapnet några gånger. Jag menar att jag under alla år i yrket aldrig behövt skjuta och avfyra vapnet. Det är jag glad och tacksam för.

Med både en pappa och farfar som varit poliser i Uddevalla är det lätt att tro att Peters yrkesval skulle vara antingen påtvingat eller självklart. Det stämmer inte. Det är mer slumpen som avgjorde karriären.

Tänker inte mata duvor. Men väl semestra med frun och segelbåten.
Tänker inte mata duvor. Men väl semestra med frun och segelbåten. Bild: Lasse Edwartz

– Pappa, han hette Allan, var kriminalchef här i Uddevalla. Han tog inte med sig jobbet hem eller försökte påverka mig på något sätt. Jag jobbade på ett lager på Kuröd och fick frågan om jag ville bli fast anställd. Då fanns i polisyrket i bakhuvudet och jag började polisskolan i stället för att tacka ja till fast jobb, säger Peter.

ANNONS

Ordningspolis i Göteborg

Peter blev färdig polis 1975. Första jobbet och de kommande åtta åren blev som ordningspolis i Göteborg och mycket tid tillbringades i radiobilar.

Som polis vet Peter Svernling exakt hur utsatt man är. Hans farligaste händelse, inträffade just under ett pass i Göteborg. Händelsen har han burit med sig genom alla år. Han berättar hur rädd han var. Och hur otäck en situation han och den äldre kollegan trodde skulle handla om en vanlig kontroll, plötsligt blev något större. Om liv och död.

– Vi skulle kolla en bil där vi visste att en missbrukare satt. Jag och min kollega ställde oss vid förardörren och trodde att allt var lugnt. Då drar killen i bilen fram en kniv och viftar mot oss. Min kollega hann inte undan och blev knivskuren, samtidigt åker missbrukaren därifrån i sin bil. Jag hann och dra mitt vapen, min skadade kollega hann både dra och skjuta efter bilen. Det är det mest otäcka jag varit med om som polis.

Två generationer polismän

Och när en tjänst dök upp i Uddevalla sökte och fick han den. Under några år jobbade två generationer Svernling under samma tak.

– Farfar var egentligen snickare, men så blev det få jobb och han halkade in i polisyrket. Men han jobbade bara som det i sex år innan han valde att bli målare igen, säger Peter.

Hans farfar, Fritihof, dog när Peter bara var åtta år. Han minns inte om hans farfar pratade om åren som polis. Men Peter är säker på att hans pappas yrkesval som kriminalpolis har påverkat honom. För han blev själv samma sak och var under flera år gruppchef i Uddevalla över cirka 15 kriminalpoliser.

ANNONS
Bild: Lasse Edwartz

Han trivdes förträffligt som kriminalare. Han säger att han var särskilt förtjust i utmaningen i att hålla i en förundersökning, lägga pusselbitar och lösa ett brott.

På hans anslagstavla hänger ett handskrivet vykort. Någon har verkligen använt varenda yta av det dubbelbladiga kortet och skrivit "av sig". Peter Svernling visar kortet, på frågan om han själv tycker att han är klok.

– Jag är trygg. Det är jag. Så har det väl alltid varit och det har jag med mig hemifrån. Klok vet jag inte. Men jo, kanske, säger han och fingrar på kortet och börjar läsa högt.

Ett kort från förr

Vykortet är skrivet av en före detta kollega, från förr. De jobbade tillsammans under tiden han var gruppchef och hon var kriminalpolis. I kortet beskriver hon vad han har betytt för henne i hennes liv. Om diskussioner och att inte alltid dra jämt. Men att han ändå lät henne våga och växa. Hon berättar att hon än i dag minns hur klok han alltid var.

– Får du också gåshud? Jag också. Det är fint skrivet och jag blir jättestolt. Att hon ens kommer ihåg allt och sätter sig ner och skriver ner det för hand och postar till mig. Bara det gör mig lite gråtmild, erkänner polismannen.

ANNONS
Stora skillnader med att vara polis nu jämfört med förr. Det anser Peter Svernling.
Stora skillnader med att vara polis nu jämfört med förr. Det anser Peter Svernling. Bild: Lasse Edwartz

En av de bästa sakerna med polisyrket tycker Peter Svernling är möjligheten att kunna byta inriktning. Det har han tagit fasta på. De senaste åren har han varit kommunpolis och håller med om att det låter väldigt torrt och tråkigt. Han beskriver hur fantastiskt det varit att få jobba brottsförebyggande. Tar Kampenhof som ett lyckat exempel där det varit stökigt men där det har blivit bättre.

– I dag har jag mer tid till frågor som handlar om trygghet, och kan ägna tid åt sådana frågor. Om, låt oss säga, en äldre kvinna ringer och berättar att hon känner sig otrygg när hon exempelvis går genom Margretegärdeparken. Förr hade jag nog berättat om statistik och att inte behövde oroa sig. I dag skulle jag fråga mer ingående om varför hon är otrygg. Kanske är det på grund av dålig belysning. Då hade jag kunnat ringa till kommunen och fråga om det går att få lysen där.

Stora skillnader

Och han säger att det är stora skillnader i att vara polis nu och förr. Och är glad över att han fått vara med om stora förändringar. Det som etsat sig fast är lagändringar i relationsbrott. Han beskriver hur han kunde åka ut och träffa en sönderslagen kvinna och fråga om hon ville anmäla sin make som precis slagit henne, när maken stod bredvid henne.

ANNONS

– Det var ju så det var förut. I dag arbetar vi helt annorlunda och en anmälan skrivs oavsett om kvinnan vill medverka eller inte. Men så konstigt det var då.

Nu och då. Då och nu.

Finns det något han skulle vilja ändra på, och önska att nästa generation poliser skulle få - så är det att ännu fler poliser finns.

– Vi är för få poliser. Det leder till att det finns för lite resurser till sådant som betyder mest för människors trygghet. Man vill se poliser ute på gator och torg oftare, att vi utreder småbrott inom rimlig tid och att vi svarar snabbt i telefonen. Rimliga krav tycker jag.

Men nu ska han alltså gå i pension. Han har lite flextid att ta ut, så det är bara en handfull arbetspass kvar. När han går ut genom polishusets entrédörr den sista mars blir det för sista gången och när dörren slår igen då är en över 100-årig tradition över. Det bekommer honom inte i ryggen. Att vara sentimental ligger inte i hans natur och han anser att "framrutan är större än backspegeln".

Inte bitter

Polisuniformen kommer han inte spara på och han är inte ett dugg bitter över att hans dotter valt ett helt annat yrke.

– Jag har aldrig försökt påverka henne heller. Men våra jobb är faktiskt inte helt olika varandra, funderar han.

Och alldeles strax väntar pensionärslivet runt hörnet. Familjen och huset och båten och alla intressen ska han ägna sig helhjärtat åt.

– Men jag kommer att göra det i ett mycket behagligare tempo än tidigare. Och kommer ha ännu mer utrymme att hitta på spontana grejer och ta restresor hit och dit. Det här kommer att bli mycket bra. Jag är säker på det.

ANNONS

Ålder: 63

Familj: Frun Åsa-Lena, dottern Linda med man och två barn

Yrke: Poliskommissarie

Aktuell: Slutar som polis 28 mars

Lyssnar på: Har alltid på musik hemma. Gillar det mesta. Peter LeMarc är en favorit.

Lyssnar inte på: Folk som klagar över småsaker

Tycker om: Nummer ett just nu är barnbarnen

Bästa citat: Du lever bara en gång, men om du gör det rätt är en gång tillräckligt.

Förebild: Churchill. Han gjorde mycket gott och sa en massa tänkvärda saker

Drömmer om: En resa till Antarktis via Kap Horn skulle vara häftigt.

ANNONS